logotype
Spelmansblad I senaste numret Redaktion Spelmansförbund Artiklar Länkar Kontakt

Artiklar

 Här kommer det att finnas en del artiklar från tidningen i utförligare version.

Zorns spelmanstävling i Gesunda 1906
-Så gick det till

I sommaren är det hundra år sedan Zorn anordnade en tävlan för hornblåsare och fiolspelmän vid Måstäppan i Gesunda. Det kommer att firas under Musik vid Siljanveckan 1-9 juli med jubileumsprogram, Zornmärkesuppspelningar och avslutas med Riksspelmansstämma på Zorns gammelgård samt en hornblåsarstämma på Måstäppan i Gesunda.

Zorn hade märkt att vallhornsmusiken vid fäbodarna hade minskat och höll på att försvinna och att de gamla fina låtarna på fiol hade börjat trängas undan av dragspelet och den nya musiken den förde med sig. Vid fester för sina vänner vid Gopsmorstugan hade Zorn ofta inbjudit spelmän till underhållning och han kände att något måste göras för att de gamla fina låtarna på fiol och vallhornsmusiken inte skulle försvinna. Sommaren 1902 besökte Nils Andersson, mannen bakom bokverket Svenska låtar, Jämtland och Dalarna för upptecknande av gamla låtar. Han lärde vid det tillfället känna Zorn och träffade spelmän bl.a. Skinnar Anders Larsson från Siljansnäs. Vid ett besök hos Zorn vid jultid 1905 hade Zorn kallat spelmän till sin stuga i Gopsmor och Nils Andersson upptecknade vid det tillfället Oxbergsmarschen efter Ljuder Anders Ersson Gopshus. Kontakten med Nils Andersson gav Zorn idén att inbjuda hornblåsare och fiolspelmän till en tävling för att återuppliva de gamla låtarna.

Varför blev tävlingen i Gesunda?
I en artikel i tidskriften SOOL-ÖEN 1975 av Dunder Karl Olsson Sollerön, skriver han vad hans farmor Lavas Margit berättat för honom om ett möte med Zorn som kan ge svar på den frågan. På försommaren 1905 var Zorn tillsammans med förvaltare Berg vid sjön Säxen på Solleröskogen för att fiska och bodde i Korsnäsbolagets skogvaktarstuga. Strax intill låg Nybodarnas fäbodar och dit hade man nyss buffrat med djuren. Redan en av de första dagarna kom några kor inte hem på kvällen utan ett par kullor gav sig ut i skogen för att leta efter dem. Då korna kom hem men kullorna fortfarande var kvar i skogen, blev Lavas Margit, som höll på att mjölka på morgonen, anmodad att blåsa i sitt kohorn och kalla hem kullorna. Hon blåste låten "kyner a kem att, leit inte mer" (korna har kommit hem, leta inte mer). Hon tog om några gånger för att var säker på att kullorna hade hört henne. När Zorn, medan han ännu låg i sängen, hörde hornlåten, for upp, drog på sig byxorna utan att knäppa hängslena, stoppade fötterna i skorna utan strumpor och kom springande kippskodd till vallen. När hon slutat spela ville Zorn att hon skulle spela mera. Du får komma tillbaka när jag mjölkat färdigt och lagat mat åt karlarna då skall jag spela allt vad jag kan för dig. Det gick han med på och kom tillbaka och hon spelade för honom. Zorn berättade för henne att han hade tänkt kalla ihop så många spelmän och hornblåserskor som möjligt till en tävlan och frågade om hon ville vara med. Det ville hon, och jag kan ta min dotter Anna med också för hon är duktig att blåsa. På frågan om hon hade förslag på någon lämplig plats att ha tävlingen på svarade hon: "Det finns väl ingen bättre plats än Måstäppan i Gesunda, där finns det plats och där brukar ungdomarna hålla till".
Sedan frågade Zorn henne om hon ville komma till Gopsmor och stå modell klädd som vallkulla. Det gick hon med på och senare på sommaren gick hon två gånger från Sollerön till Gopsmor och resultatet blev den kända målningen "hornblåserskan".

En annan version av idén till tävlingen är att Zorn sommaren 1905 begav sig till en fäbod där han vistats som barn tillsammans med sin mor. Han kom då att tänka på de vackra hornlåtar han förr hade hört. Han frågade en kulla i fäbodstugan om hon kunde någon hornlåt men hon förklarade att det bara var de gamla kullorna som kunde denna konst. Han begav sig till en annan fäbod och där träffade han ett par kullor som kunde och blåste för honom.
Då Zorn fann att den gamla hornblåsningskonsten höll på att dö ut fick han idén att anordna en tävlan. Han föreslog de gamla kullorna att de på en bestämd dag följande år skulle komma till Mora och spela hornlåtar. Den som blåste bäst skulle få 50 kr i premie. Kullorna trodde att han skämtade, men han visade ett par dagar senare, hur allvarligt han menat genom att i Mora Tidning utlysa horn- och spelmanstävlingar på Gesundaberget till augusti följande år.

Annonsering av tävlingen
Mora tidning var den tidning där den första notisen om tävlingen utlystes redan ett år före tävlingen. I Mora tidning fredagen den 24 augusti 1906 kunde man läsa följande notis: Täflan i gamla låtar vid Gesunda. Den av artisten Zorn utlysta täflan i gamla låtar dels på ko-ox-eller bockhorn, dels på fiol, kommer såsom förut tillkännagivet, att äga rum i Gesunda lördagen den 1 sept. kl.1.e.m. Tre pris utdelas i hvardera täflingen. 1:a pris 50, 2:a pris 30 och 3:dje pris 20 kr, möjligen också något extra pris. Extra båtturer kommer att anordnas från såväl Mora som Leksand och Rättvik, hvarom närmare meddelas i nästa nummer.
Mora Tidning tisdagen den 28 augusti: Extra ångbåtsturer anordnas med ångfartyget Engelbreckt lördagen den 1 sept till Gesunda med anledning af den af Zorn utlysta täflan i gamla låtar. Ångaren avgår från Leksand kl.7 f.m. från Rättvik kl.8.30, till Mora kl.11.00, från Mora kl.11.15, till Gesunda kl.12.30. från Gesunda kl.5 e.m.
Mora Tidning fredag 31 augusti: Täflingen i gamla låtar. I morgon går den av A. Zorn arrangerade täflingen i gamla låtar af stapeln vid Gesunda, hvarom förut meddelats men hvarom vi härmed tillåta oss ytterligare påminna. På kvällen anordnas löfskrindor från Gesunda till ångbåtsbryggan hvarifrån moraborna kunna återvända med ångbåt Gusaf Vasas ordinarie tur till Mora. Hur kom tävlande och publik till Gesunda?
Till tävlingen kom 16 hornblåsare och 16 fiolspelare. Hornblåsarna kom från: Malung, Gagnef, Mockfjärd, Leksand, Siljansnäs, Rättvik och Sollerön. Fiolspelarna kom från: Lima. Malung, Ore, Älvdalen, Rättvik, Mora, Sollerön och Sijansnäs. Man kan förmoda att de som var bortifrån åkte tåg till Mora och sedan båt till Gesunda. Med båt var det bästa sättet att komma till Gesunda och förutom ångbåtarna åkte bl.a. Zorn med spelmän, kullor och prisdomarna i kyrkbåt från Mora. Från Leksand drog man en kyrkbåt efter en ångbåt så att alla skulle få plats. Från ångbåtsbryggan gick deltagare och publik upp till Måstäppan där tävlingen skulle vara. När tävlingen skulle börja hade över tusen personer samlats runt ett långrede (höskrinda), som var estraden där de tävlande skulle spela. Framför kärran placerades tre stenar som domarna skulle sitta på. Domare för tävlingen var Statsnotarie Nils Andersson från Lund, Rektor Jannes Romson Mora Folkhögskola och Anders Zorn själv.

Tävlingen
Efter anmälan startade tävlingarna vid utsatt tid kl.1 e.m. En av domarna Nils Andersson berättar i sin bok Svenska låtar från Dalarna följande skildring om tävlingen. "Spänningen hos såväl tävlande och prisdomare som den församlade menigheten var nära bristningspunkten. För egen del kan jag försäkra, att jag aldrig varken förr eller senare upplevat stunder av en så intensivt spänd förväntan. Och nu skulle man på en gång få stå ansikte mot ansikte med ett trettiotal representanter för ett helt landskaps gamla folkmusik och framförallt man skulle få ett så ypperligt tillfälle att höra det underbaraste, det ursprungligaste av all folkmusik, själva kärnan i det hela: vallåten, det mest eftersträvansvärda, men på samma gång svåråtkomligaste av allt vad låtar heter. 		  Nörstmo Halvar Halvarsson från Idbäck, Malung, som anmält sig till tävlan i vallåtar, fingrade nervöst på sitt bockhorn och såg mycket betänksam ut. En Sollerögumma blötte sitt kohorn i ett vattenämbar, som anskaffats för att mjuka upp vallhornen i, och Hall Brita Ersdotter från Siljansnäs sågs dröjande och tveksamt taga fram sitt vallhorn ur det kläde däri hon hade hornet inlindat. Gamle Ljuder Anders Ersson från Gopshus stod därbredvid i sin röda toppluva. Han såg mycket ängslig ut.

Nu framträder till prisdomarnas plats en liten och trind spelman med vakna och intelligenta, något bistra drag och en viss stram värdighet i sätt och hållning: Timas Hans Hansson från Dalbyn, Ore. Med mönstrande blick spörjer han om dem, som skall döma, verkligen förstodo sig på det här med gamla låtar, ty annars voro ju ingen mening i att bjuda till. Och han lät förstå, att han kanske komme att draga sig tillbaka, om han ej kunde räkna med kompetenta domare. Timas Hans fick beskedet att kunde han blott spela gammallåtarna, så nog skulle prisdomarna svara för sin uppgift, och därmed lät han sig nöja. Mora tidning ger följande skildring av tävlingen tisdagen den 4 september 1906, skrivet av Anders Olsson Mora, då en ung reporter senare känd som riksdagsman och talman: "Täflingarna skulle börja kl.1.e.m. Dessförinnan hade musikanterna emellertid preludiera. Uppvisningen hade börjat på bestämd tid. En efter en uppträdde de täflande på ett långrede, som fick tjänstgöra som estrad. Turen kom först till hornblåsarna, tre män och tretton kvinnor, som läto de vemodiga låtarna rulla mot Gesunda och öfver Siljan. De försökte sig på olika nummer, från vår vanligaste vaggvisa och Gubben Noak till Napoleonsmarschen. Mest spelades emellertid den gamla visan: "Af hjärtat jag dig älskar i all min levnadstid" etc. Särskildt uppmärksamhet tilldrogo sig Klas Karin från Rättvik, en ståtlig gumma som lockade till skratt för sin talförhet, Stina Pettersson från Gagnef, en gammal pigg gumma, som aldrig ville sluta sin hornblåsning, Lasses Brita Persdotter från Siljansnäs, en blygsam kulla, Gädd Lars Olsson, som med svett och möda hann fram till täflingen och fick uppvisa sin granna sockendräkt, samt N. H. Halfvarsson d.ä. från Malung som gaf sin utsökta repertoar af gamla låtar ett alldeles utmärkt utförande.

Efter hornblåsarna kommo fiolspelarna. Det var en mängd dyrbara typer, alla ungdomliga i sin ålderdom. Först uppträdde Olof Jonsson från Sollerö, en glad nationalklädd karl, som inledde täflingen med visan: "Tjänt haver jag i städer och på land, där hafer jag en fästmö, som är så galant" etc., pratade och fick bifall. Efter honom kom den likaledes nationalklädda, taktfasta Svarfvar Anders från Sollerö och i dennes fotspår Timas Hans från Ore och en nationalklädd rättvikare, Hök Olof Andersson, som båda spelade sina nummer ypperligt. Nästa man var också rättvikare och hade den egenheten liksom sin sockengranne att ej stödja fiolen mot hakan utan mot bröstet. Sedan en gammal moraspelman uppträdt- det var icke den bekante Hinns Anders, ty han, som kunnat förvärfva första priset, var icke med - kom 77-åriga Troskari Erik Persson från Malung. Han är en riktig Almqvisttyp, härlig i sin gamla dräkt. Ännu härligare var nästa musikant, 80-åriga Sjungar Lars Larsson från Lima, icke i klädsel men temperamentsfullhet. Gamle Lars har blott fyra fingrar i behåll på sin spelhand, han är björnjägare och har skjutit bort tummen, men spelar ändå bättre än många andra täflande; då han leker med felan, lyser skalken ur hans ögon, och när han slutat, är bifallet särdeles lifligt. Efter Sjungar Lars kommer en vänster händt spelman, som gör sin sak rätt bra, och efter honom gamle Skinnar Anders Larsson från Siljansnäs. Det är en pigg gubbe, som en gång i tiden spelade på de högtidliga tingsafslutningarna i Leksand. Nästa man spelar för fint för att spela bra, då gör den nästa, en ung morapojke, sin sak bättre. Efter honom kommer 66-åriga Pellas Jonas Jonsson från Ore, som gör så godt han kan. Han kom två veckor för tidigt till täflingen, men väl mottagen av Zorn, reste han hit igen. Sista man var Isak Anders från Elfdalen, som spelade bra, bl.a. en mycket gammal brudmarsch.

Naturligtvis var fiolspelarnas repertoar mycket omväxlande. Låtarna gingo i de mest olika tongångar, men alltid med en underström af vemod. Tre pris voro utfästade i hvardera täflingen, ett á 50, ett á 30 och ett á 20 kr. men dessutom utdelades extra pris till alla täflande. Prislistorna fingo sålunda följande utseende:

Hornlåtar
1:a pris N.H. Halfvarsson, Idbäck, Malung, 2:dra pris Stina Pettersson, Gagnef, 3:dje pris Hall Brita Ersdotter, Siljansnäs, extra pris á 10 kr. Lafvas Margit, Sollerö, Brottar Margit, Sollerö, Brits Brita Andersdotter, Västberg, Leksand, Kristina Norman, Gagnef, Gädd Lars Olsson, Mockfjärd, och extra pris á 5 kr, Rullpers Margit, Sollerö, Ryss Anna Olsdotter, Sollerö, H. Halfvarsson d.y. Malung, Klas Karin Andersdotter, Rättvik, Dunder Anna Larsdotter, Sollerö, Lasses Brita Persdotter, Siljansnäs, och Res Anna Andersdotter, Sollerö.

Fiollåtar
1:a pris Timas Hans Hansson Ore, 2:dra pris Isak Anders Persson, Elfdalen, 3:dje pris Hök Olof Andersson, Rättvik, hvilken jämväl tilldelades ett extra pris á 5 kr. för vackert spel och vårdad ton. Extra pris á 10 kr. Sjungar Lars Larson, Hammarsbyn, Lima, Anders Lindberg, Elfdalen, Dränj Karl Johansson, Mora, och Troskari Erik Persson, V. Fors, Malung.
Extra pris á 5 kr. Anders Palm, Sollerö, L. Falk, Bergkarlås, Mora, Gudmund Tåberg, Rättvik, Pellas J. Jonsson, Östanvik, Ore, Olof Jonsson, Sollerö, Skinnar Anders Larsson, Siljansnäs, Anders Ersson, Mora. Prisutdelningen förrättades af Zorn som tackade de täflande och uttalade förhoppning om nytt möte till täflan nästa midsommar i Mora".

En reporter från Dagens Nyheter har också skildrat tävlingen och han avslutar sitt reportage som följer: "Det är Zorns mening att småningom plocka fram de gamla låtarna, som undanträngts av dragspelet. Han var mycket belåten med tävlingen (som torde kostat honom vackra slantar, då han ensam ansvarar för omkostnaderna) och kommer att nästa midsommar arrangera en liknande kraftmätning, då på någon annan plats i Mora.

Efter prisutdelningen uppträdde de många spelmännen och fröjdade publiken med sina låtar. Från hornblåsarna som dragit uppåt berget, skallade locktonerna utöver nejden och hördes långt utöver Siljan, när man i den stilla kvällen ångade mot Rättvik och hemåt".

<-- till toppen av sidan

                    © Dalarnas Spelmansförbund